Så här känns mitt liv just nu: som att jag springer efter det och försöker komma ikapp. Först låg jag hemma i två veckor med hög feber (seriöst? vem har feber i fjorton dagar i sträck?), och efter det blev jag diagnostiserad med lunginflammation och gick på antibiotika. Sedan (när jag inte smittade, men inte heller var frisk): jobbade jag under julhandeln. Efteråt, på julafton, var jag utmattad. Fast det var en fin julafton och jag fick hemskt bra julklappar.
Kalendern är full med saker som ska göras. Jag tar en dag i taget, men tänker på det jag inte hinner göra. Jag borde verkligen skriva. Tanken är att vi ska skriva nu, på Författarskolan. Jag har avsatt fem dagar i januari när jag hinner göra det. Fem av tänkta trettio dagar. Det känns som för få. Jag längtar till februari. Då ska jag vila upp mig. (Inbillar jag mig.) Min nyinköpta kalender för 2012 med oifyllda blad kan vara bland det vackraste jag vet. Den känns som hopp i fysisk form.
So, after three weeks of sickness (fever, cough, pneumonia ... ) and one very intense work week in the bookstore where I work part-time, selling books and wrapping gifts until my brain stopped working and my body ached, I'm finally done. I'm free. At last. There's still a lot of things that need to been done, though - most urgently, I need to get my writing done. This whole month (the last half of December and the first half of January) my class are supposed to work on our individual projects (our books-in-the-making, that is). I've got five days in January when I plan to get most of my writing done, but I'm wishing I had more time and I'm longing to get started.
