Häromveckan var jag och Cicci på Malmö Högskola. Pluggade, diskuterade framtidsplaner och hittade nya spännande botanik-korridorer. Måste vara vackraste platsen på hela MAH.
Jag kan inte riktigt sluta prata om mina nya krukväxter. Dagen när jag skulle köpa dem kunde jag inte heller sluta studsa upp och ned. Och detta beteende är så märkligt. Minns hur jag med yttersta motvilja följde med på shoppingturer till närliggande växtplantager som liten; minns ledan, den fuktiga luften, alla tvivelaktiga juldekorationer som tog upp cirka femtio procent av golvytan och den plågsamma mängden människor. Vad jag inte minns är någon som helst bild av att blommor kunde vara fint.
Så att komma in på Plantagen och se metrar efter metrar stäcka ut sig med växter i alla rosa nyanser som existerar, i rött, i lila, i vitt och i grönt. Mörkret och regnet utanför, och innanför: så mycket liv. Så mycket färg. Som får mig att tänka på klänningar, mönster, kjolars fall, tunna tyger... Jag kan spåra en rak inspirationslinje mellan den skimrigt lilablå hortensian som var min i våras, och den
där kjolen som gjorde att mina kläder hamnade på Tjallamalla.
Så nu har jag i skrivande stund nio (!) krukväxter i min ägo. De är vid liv. Än så länge.
My newly found interest in everything green and growing (or, to be more specific, in anything growing but not too green; preferably growing and pink) has taken even myself by surprise. You wouldn't have guessed it from seeing the house where I was brought up (even cactuses had a hard time surviving there - sorry mum!). And you definitely wouldn't have guessed it from knowing me. But still, it's true. And sort of lovely.
På ett helt annat ämne, jag har temporärt löst bilduppladdingsproblemet. Tror jag.
