2012-01-06

Ronneby


Jag tillbringade ett par dagar i Ronneby med Kristian mellan jul och nyår. Vi åkte på utflykt - på vägen upp hade jag från tågfönstret sett ett fantastiskt sågverk (eller något som liknade det), i bästa Twin Peaks-anda. Vi lyckades leta upp det i verkligheten. Från tågbanan syntes det från en annan vinkel (då kunde man också se en stor, brusande fors), men jag är nöjd med hur nära vi kom i bil, likväl. Vackert.

Vi stannade vid en byggnad som bland annat fungerar som ungdomsgård (om jag minns rätt). Den målas om med jämna mellanrum. Jag fick Berlin-känsla och blev väldigt pepp.

Och alltså, den bruna tegelbyggnaden. Är inte den bland det mest fyrkantiga någonsin? Jag älskar den. (Var god och ignorera de fula skyltarna på exteriören.) Formen på huset, siffrorna över dörrarna och hela entrén - så fulsnyggt.

Sist, en av de drömska villorna längs med Ronnebyån. Det känns som ett hus man gärna skulle fira diverse högtider i ...


I visited Kristian in Ronneby for a couple of days. We took the car and went exploring. We found (what was probably) a huge paper mill and got as close as we could (I'd seen it from the train window earlier - it was like something out of Twin Peaks and I knew I wanted a picture). Then there was a building that seemed like it could have belonged in Berlin and to end it all, a picture of one (out of many) picturesque wooden house down by the small river running through the community.

3 kommentarer:

  1. these photographs are beautiful. you captured those buildings so well! :) also, i'd really like to live in that house please hehe. glad you had a wonderful trip, Hanna! xxx

    SvaraRadera
  2. Det är verkligen något att minnas! Jag blev superlycklig, jag förväntade mig verkligen inte att jag skulle komma in … :)

    Det går sådär för mig också. Jag hatar att vara bipolär, min sjukdom har satt enorma käppar i hjulet för mitt skrivande på sista tiden. Dessutom känner jag mig jätteförvirrad angående mitt manus på flera olika plan.

    Ett annat problem är följande: eftersom min huvudperson till stor del är jag (jag är inte säker på att det är särskilt bra alla gånger …) blir hon ofta instabil när jag blir instabil. Det känns alltså mer ”rätt” att skriva henne som en mer bräcklig karaktär när jag inte mår bra och på någon nivå vet jag att det är fel, vilket leder till att jag blir förvirrad och slutar skriva …

    SvaraRadera